lördag 16 januari 2016

Gustaf III och kulturen

En förklaring till varför det svenska kulturlivet, närmare bestämt det stockholmska, fick en blomstringsperiod under andra hälften av 1700-talet, finner man i framför allt Gustaf III:s personliga engagemang. Det europeiska 1700-talet var upplysningens tid då de engelska, tyska och franska upplysningsfilosoferna kom att spela en stor roll för människors sätt att tänka. Tron på det mänskliga förnuftets betydelse för kultur och vetenskap ledde också till en stark religionskritik och fick återverkningar inom politisk filosofi och statsskick.

Gustaf III inspirerades i sin maktutövning av dessa filosofers arbeten liksom andra enväldiga regenter, som hans kusin Katarina II av Ryssland och morbrodern Fredrik II av Preussen. Vid hoven i Paris, S:t Petersburg, Berlin och Stockholm spelades det också mycket teater, man sjöng och knäppte på luta, diskuterade litteratur och vetenskap och i sekreta råd planlades krig och politiska intriger.Voltaire inbjöds 1751  till Fredrik II:s hov i Berlin och stannade där i tre år och lärde då känna Gustaf III:s mor Lovisa Ulrika. De skulle sedan brevväxla ännu efter att hon blivit svensk drottning.  Katarina II  brevväxlade även hon med Voltaire, men också med encyklopedisterna d’Alembert och Diderot. Ofta hyste dessa härskare och filosofer i sin relation en ömsesidig beundran och respekt, men då de umgicks på ett personligt plan tråkades de snart ut i varandras sällskap.
(Voltaire (till vänster) och Fredrik II, vid dennes hov. Målning av Adolph von Menzel)

Under 1700-talet var brevskrivandet det viktigaste kommunikationsmedlet och tidens stora brevskrivare har därigenom lämnat en stor kulturskatt efter sig. Av Voltaire finns det 20 000 brev bevarade, av Rousseau ca 4 000 och av Gustaf III minst 2 000 där han låter oss ta del av sina tankar och idéer om tidens europeiska kulturliv och politiska maktspel. Det franska språket, den franska kulturen och dess politiska, filosofiska och vetenskapliga tänkande stod högt i kurs, inte bara nere på kontinenten utan också i Ryssland och icke att förglömma i den nordiska kalla avkroken i Stockholm.
Lovisa Ulrika, Gustaf III:s mor, beskrivs som vacker och begåvad av sin samtid, men också som en stolt och arrogant drottning med politiska ambitioner. Inspirerad av sin bror Fredrik den store ville hon befria Sverige från det ryska inflytandet och införa envälde och upplyst despoti. Carl Gustaf Tessin stod drottningen nära och uttryckte sig på följande sätt om henne: "Det förefaller otvivelaktigt, att vår drottning skulle ha varit den mest orubbligaste av republikaner, om hon vore född som undersåte; men Gud har låtit henne födas i en ställning, där man är mån om sin makt."  Hennes planer skulle dröja innan de gick i verket och då genomdrevs de av hennes äldsta son Gustaf  1772.

Under sin barn- och ungdomstid stod Gustaf under starkt inflytande från modern och hennes tankar om den suveräna furstemakten, men också hennes brinnande intresse för litteratur, konst och teater påverkade honom i hög grad. Carl von Linné stod under hovets beskydd och drottningen tilldelade honom uppdraget att iordningställa naturaliesamlingarna på Drottningholm och 1753 grundade hon Vitterhetsakademien. Hon understödde Hedvig Charlotta Nordenflycht och Olof von Dalin och finansierade studieresor för Jean Erik Rehn och Johan Pash bland mycket annat. Gustafs förhållande till sin moder komplicerades alltmer under årens gång, vilket med tiden slutligen ledde till en brytning mellan dem. Som kronprins fick han sin tids store kulturpersonlighet Carl Gustaf Tessin som guvernör och Olof von Dalin som historielärare, men till följd av den misslyckade stadskuppen 1756 utsåg man under den följande riksdagen 1755 - 56  riksrådet Carl Fredrik Scheffer till ny guvernör och matematikern och fysikern Samuel Klingenstierna till ny lärare.


Hans kavaljerer byttes också ut. Trots att det var dramatiska år kring hovet under hans ungdomstid fick Gustaf en kvalificerad undervisning. Han hade lätt att lära och fick utmärkta kunskaper i matematik, historia och morallära, i naturrätt, folk- och statsrätt. Han lärde sig aldrig latin och engelska, men talade och skrev det franska språket flytande.
(Kronprins Gustaf, porträtt av Ulrika Pasch)

Den franska litteraturen stod högt i kurs hos den unge prinsen och det som framför allt tilltalade honom var Voltaire, som han läste med brinnande intresse. Vid den här tiden var Gustav Philip Creutz Sveriges sändebud i Paris. Han berättade under ett möte med Voltaire att Gustaf lärt sig dennes diktverk Henriaden, som han kunde läsa upp utantill. På den upplysningen svarade filosofen Creutz: "Jag skrev faktiskt Henriaden med tanke på att den skulle vara ett föredöme för kungar (...) om allt som Ni berättar för mig om prinsen är sant, dör jag nöjd, ty om femtio år kommer Europa inte att ha några fördomar." Dessvärre hade filosofen på slottet Ferney fel i sin förutsägelse, men Gustaf skrev till Creutz med blygsam elegans: "Herr Voltaires gillande smickrar mig oändligt. Jag önskar att jag en dag kommer att förtjäna det."

Under hemresan från sin vistelse i Italien 1784 gjorde den svenske monarken en avstickare till Paris, efter en inbjudan från Ludvig XVI och hans gemål Marie Antoinette. Vid den här tidpunkten hade Gustaf förlorat sina illusioner om upplysningsfilosoferna och lät inför sitt besök meddela grevinnan de Boufflers i ett brev den 3 mars samma år att han inte önskade träffa någon av dem: "de talar om tolerans och är intollerantare än ett kardinalskollegium och ändå är det deras åsikter som bestämmer människors rykte." Just detta år var Beaumarchais namnet på allas läppar i Paris. Trots de stora namnen inom upplysningen var det denne filosofs och dramatikers komedi Figaros bröllop som då gjorde upp med orättvisorna i samhället från Comédie-Francaise. (Paris, 1785 édition originale du Mariage de Figaro)


Den 9 juni såg Gustaf III pjäsen spelas och han blev mycket förtjust. När han den 15 juni togs emot i den Franska Akademien gav dess direktör uttryck för sitt förakt mot de som i brist på god smak sett den omtalade pjäsen. Gustaf svarade med att dagen därefter gå och se den på nationalscenen ännu en gång. Senare samma kväll träffades Gustaf III och Beaumarchaise på en tillställning hemma hos grevinnan de Boufflers, då de båda prominenta gästerna gav uttryck för ömsesidig uppskattning. Ett par dagar senare skrev Beaumarchaise till den svenske ambassadsekreteraren i Paris Nils von Rosenstein om sitt möte med den svenske kungen: "Utan att göra avkall på den djupa vördnad som han ingav mig av så många skäl, förde jag in samtalet på ett flertal ämnen: till min stora förvåning är han inte främmande för någonting. Litteratur, historia, konst, vetenskap och vitterhet; allt är han förtrogen med; och hans omdöme om varje sak är framför allt beundransvärt, klokt och riktigt. (...) I mina ögon besitter han de hart när fantastiska egenskaper som jag önskade finna hos dem som ödet satt till att befalla över oss andra. Lyckliga svenskar som han regerar över! De kommer alltid att ge efter för hans visdom, för hans överlägsna förnuft, och det är den skönaste form av lydnad."

Baumarchaise hade fiender som övertygade Ludvig XVI att författaren i ett brev till Journal de Paris förolämpat kungen, vilket resulterade i att författaren sattes i fängsligt förvar. Låt vara i fyra dagar och i ett fängelse för sedeslösa ungdomar, trots att han var 53 år gammal, men till stor förödmjukelse för honom. Figaros bröllop hade till en början förbjudits på grund av sitt stundom samhällskritiska och radikala innehåll och till och med Danton menade att "Figaro har dödat aristokratin". Så småningom undkom Baumarchaise med nöd giljotinen och några revolutionärer gjorde sig inte gällande i Stockholm denna tid, men trots en fängelsesejour och censur lyckades författaren formulera följande fråga: "Om en författare utan att ange vare sig epok eller land och utan att ange bestämda personer, genom sitt skådespel öppnar vägen för önskvärda reformer, uppfyller han inte då sitt mål?" Den franske kungen intog en fientlig attityd gentemot författaren och hans pjäs, medan Gustaf III var öppet entusiastisk. I april 1785 mottog den svenske kungen ett utsökt inbundet exemplar av pjäsen från Baumarchaise, där denne bifogade en försvarskrift ställd till Ludvig XVI till försvar för individens frihet. Gustaf III fick alltså läsa skriften före den faktiska adressaten hade möjlighet till det, vilket talar för det stora förtroende författaren kände för den svenske kungen. Snart nog, den 18 maj 1785, spelade kungens franska skådespelartrupp upp pjäsen på Drottningholmsteatern då Monvel iklädde sig Figaros roll till allmänt jubel.

Tryckfriheten

Man kan med fog kalla Gustaf III för en påläst och bildad europeisk intellektuell. Han uppskattades av filosofer och dramatiker på den internationella arenan, men bland författare och skriftställare av skilda slag inom det svenska rikets gränser var omdömena om honom betydligt mer nyanserade, för att inte säga problematiskt. Sveriges första tryckfrihetsförordning från 1766 var internationellt sett unik genom dess omfattande frihet på tryckfrihetsområdet. Enligt offentlighetsprincipen riskerade så ämbetsmän avsked om man vägrade någon tillgång till offentliga handlingar, såsom rättegångshandlingar eller till exempel ämbetsmännens korrespondens. Och som en följd av att förhandsgranskningen av publikationer upphävdes avskaffade man det statliga censorämbetet. Efter krav från prästerskapet behöll man dock den teologiska censuren.
(Tryckfrihetsförordningen original, Riksdagsbiblioteket)


Då Gustaf III genomförde sin statskupp sex år senare 1772 kungjordes i samband med den nya regeringsformen, i ett försök att få kontroll över den politiska situationen ”at uti Tal och Skrifter icke inblanda smädeliga tilwitelser angående de förra partier”


Så kom 1774 års tryckfrihetsförordning i enlighet med Gustaf III:s egna önskemål. Upplysningstankarna som kungen sade sig omhulda blev nu i praktiken alltmer avlägsna som när det gällde högmålsbrott, där påföljden kunde medföra dödsstraff:
"Ej är något som rörer eller qwäljer Rikets öfrige oryggelige Grundlagar, Regerings-Formen och Wår Konunga-Försäkran af then 21 augusti 1772, jemte Wår och Rikets Majestät, Höghet och Rätt. Bryter någon häremot; skal han anses för Wår och Rikets Fiende, samt utan skonsmål dömas och straffas, som Lag i Högmåls-brott widare stadgar."
Man skulle också avhålla sig från: ”otjenligt, bittert, förklenligt och missfirmande skrifsätt, hwilket så wäl kränker anständigheten och goda seder, som upwäcker fiendskap och hat Medborgarna emellan: Hwarföre Wi ej eller wele låta blifwa ostraffad then som häremot sig förbryter” I dessa fall skulle också boktryckaren dela ansvaret med författaren och sammantaget blev det påtagliga inskränkningar av tryckfriheten. De politiska motsättningarna i landet hade börjat hårdna och kungen tog sig an problemen med allt skarpare juridiska styrmedel.

Ett mycket omtalat fall är det Halldinska målet" som gällde en publikation som riktade kritik mot brännvinsmonopolet. Hovrätten dömde till några dagars fängelse, men då det hela kom upp i rådet tog sig saken en annan vändning. Gustaf III agerade personligen i kulisserna i samband med rättegången och under ett hemligt samtal med författaren Halldin övertalade kungen denne att gå med på ett dödsstraff. Han utlovades benådning i efterhand och en försvarlig livränta, vilket Halldin tackade ja till. Därmed fick kungen genom dödsstraffet ut maximal avskräckning mot kritik, samtidigt som han genom livräntan fick en köpt vapendragare i Halldin,som kungen enligt löfte benådat.

Med kulturen i högsätet

Om det inte vore för att Gustaf III var en så mångtydig och svårgripbar person, hade det varit frestande att ge honom det stående epitetet Den svenska kulturens fader. Utan tvekan gav han mångfaldiga och betydande bidrag till det svenska kulturlivet som vi kan se tydliga och levande exempel på än idag. Han instiftade eller återupprättade flera kulturinstitutioner, såsom Musikaliska akademien (1771), Målar- och bildhuggarakademien (1773), Svenska Akademien (1786) samt Vitterhets- historie- och antikvitetsakademien (1786). Under hans regeringstid lade man grunden till
 Svenska Operan och 1782 invigde man den Kungliga teatern, det vi idag kallar Kungliga Operan och med den ett av världens äldsta balettkompanier och därpå Kungliga Baletten från 1773. Under några år arbetade man med att skapa en talteater för det svenska språket och den 2 juni 1787 ägde slutligen premiären rum för Kungliga Svenska Dramatiska Teatern på Stora Bollhuset i Gamla stan.
Gustav III hade ett stort personligt intresse av teatern, både som aktör, regissör och dramatiker.
(Louis Jean Desprez skiss till ridå för Stora Bollhuset, 1780-talet Nationalmuseum)



Exempel på kungens egen dramatik
Le jeune seigneur
La mort de Henri IV
Coriolanus
Thetis och Pelée
Birger Jarl och Mechtild
Aeneas i Carthago
Gustaf Adolphs ädelmod
Helmfelt
Frigga
Gustaf Adolph och Ebba Brahe
Drottning Christina
Sune Jarl
Gustaf Wasa
Siri Brahe
Den ena för den andra
Den bedragne Bachan
Alexis Michaelowitsch och Natalia Narischkin
Födelsedagen
Den svartsjuke neapolitanaren

Det råder inga delade meningar om att Gustaf III brann för ett svenskt kulturliv och att han vid en internationell jämförelse kan räknas in bland de stora samtida kulturfurstarna. Han omgav sig med och understödde skalder, musiker, operasångare, filosofer, författare och arkitekter i ett ständigt prövande av idéer och skapande. Inom politiken och rikets angelägenheter fick han så småningom fiender och utsattes för förtalskampanjer och i den mån han hade ett privatliv, var det så vitt man kan bedöma många gånger oroligt och komplicerat.

Att Bellman fått en så upphöjd plats i vårt kulturliv är inte helt enkelt att förstå. Utan tvivel är han en av våra främsta skalder, med en genialisk språkkänsla och musikalitet, men det räcker inte som förklaring till hans stora inflytande och popularitet ända in i vår tid. Det genetiska arvet efter språkbegåvade och musikaliska förfäder är en av ledtrådarna till hur man ska förstå honom och en annan är hans fallenhet för att vinna många och inflytelserika vänner, hans sociala begåvning.  Hans enorma produktivitet måste ha varit betungande i längden, inte minst när skulderna växte honom över huvudet och sjukdomar gjorde honom kraftlös. (Bellman röker. Teckning Sergel)


Han måste också ha insett att han kanske inte skulle lyckas få sitt mästerverk Fredmans sånger och epistlar utgivna, en insikt som måste ha oroat honom djupt.Man kan säga att Bellman hade oturen att födas i Sverige, denna provins i Europas avkrok där inte minst den litterära visan, en marginaliserad och styvmoderligt behandlad konstform alltid har betraktats med stor skepsis. Ändå hade han turen att vara verksam under den lyckliga stjärna där Gustaf III regerade och där det var möjligt för en stor konstnär som Bellman att göra sig gällande i kulturens salonger och kungliga gemak. Bellman föddes 1740 och Gustav sex år senare och när kungen dog 1792 på Slottet skulle det dröja ytterligare tre år innan Bellman somnade in i sitt hem i Klarakvarteren. Utan dessa bägge kulturmänniskor från den europeiska upplysningens tidevarv hade Sverige idag varit ett långt fattigare land.

Ulf Bagge tolkar Epistel 66 av Carl Michael Bellman. tryck här.