tisdag 13 januari 2015

Carl Michael Bellman fyller 275 år. Del 2 (2)



Visdiktaren

Fredmans sånger och epistlar.

Våren 1770 skrev Bellman sin första epistel och inom ett halvår hade han fullbordat 25 stycken. Det här året flyttade han in i huset på Urvädersgränd 3 på Södermalm. Där uppe på berget skulle han bo kvar till 1774 och det blev en mycket produktiv period i hans liv. Här föddes idén att ge ut 100 epistlar med musik och i mitten av februari 1772 låg ytterligare 25 visor i projektet klara. Skalden arbetade med epistlarna under en tjugoårsperiod och Jean Fredman gjordes till visornas huvudperson. Jean eller Johan Fredrik Fredman föddes 1712 eller 1713 i Stockholm och avled 9 maj 1767 i samma stad. Han hade varit en ansedd hovurmakare en gång i tiden, men när han dog var han allmänt känd som en av huvudstadens mest nedsupna medborgare. Bellman var då 27 år och kunde inte motstå frestelsen att skriva en visa om denne människospillra. Han kallade visan för Fredmans begravning och den skulle senare namnges som Fredmans Sång N:o 26. I tredje versen karaktäriseras den bortgångne i några få penndrag:



Fredman levde och dog!
Jean Fredman -  Pehr Hilleström
Bröder alla 
Vi kunna kalla 
Hans själ ett urverk, hans kropp en krog.
Vår levnad är kort, 
Bäst vi rusta 
Och oss förlusta 
Så kommer döden och tar oss bort. 
Stå stilla vid en sida, 
Och lät processen skrida. 
Här i världen är mycken harm, 
Trompeterna blåsa.
 Min granne styrk ditt mod, 
Värm din blod.

Då ingen källa till melodin har hittats kan den mycket väl vara en egen komposition. Efter att ha ägnat sig åt att parodiera Gamla Testamentet övergick Bellman till att använda samma teknik gällande Nya Testamentet. Där helgonförklaras den försupne urmakaren och i Epistel n:o 2 slås två heliga ting fast: Flickan och flaskan!

Supa, dricka,
Och ha sin flicka,
Är vad Sankte Fredman lär.

Fredman hade haft sin urmakarverkstad i Bergstrahlska huset i flygeln mot Stora Gråmunkegränd, ett stenkast från Riddarhuset. Efter att ha genomlidit ett dramatiskt och omtalat äktenskap med den ärbara och välbeställda änkan Katarina Lindberg, började Fredmans stjärna sitt fall mot katastrofen. När Bellman på allvar började dikta om honom var Fredman redan död, men hade länge dessförinnan varit "namnkunnig urmakare i Stockholm, utan ur, verkstad och förlag".


Bergstrahlska huset

Det blev till slut 82 epistlar som efter många svårigheter äntligen kom ut 1790 och året därpå 65 sånger genom förläggaren och musikern Olof Åhlströms försorg. I redigeringsarbetet av den litterära delen ingick ett team av ansedda skalder, däribland Johan Henric Kellgren. I redigeringen tog man bort satiriska delar av visor som kunde stöta sig med den  kyrkliga censuren. Bellman kunde vara mycket vass i sina formuleringar om kyrkans fäder när han ville och ett bra exempel på det är en vers ur Epistel N:o 63, "Fader Bergström stäm upp och klinga."
  1. Joseph Martin Kraus



Stöt i hornet, vänd det åt gatan,
Vinka in den förklädda Satan,
Den bemantlade Leviatan
Med en herdes namn!
In i gränden står han och lurar
Efter valthorn och jungfruburar,
Breder kappan mot plank och murar,
Söker Pafos hamn.
Paulus himlar och ler och drömmer;
Nästa Söndag han mig fördömer,
Som min Iris så ömt berömmer
Och vill dö i hennes famn.
Lät oss vara glada,
Movitz, gör som påven, kör dem ut!
De gör mera skada
Än som eld och krut.
Basfioler bullra,
Tagom alla nu i ring i ring.
Lät Magistern kullra,
Det gör ingenting!
Lät oss rusta tills solen glimmar,
Prisa värdar och glada timmar,
Fröja dansar och Backus stimmar
Hela världen kring.

Sommaren 1773 hade en präst anmält Bellman för en dikt till Stockholms konsistorium. Det resulterade i att han kallades upp till Justitiekanslerämbetet, men justitiekanslern uppmanade honom blott att undvika att reta upp prästerskapet med sina visor i fortsättningen. Några månader senare skrev han ändå versen till Fader Bergström, vilken senare i redigeringen bedömdes som alltför riskabel för utgivningen. Martin Kraus deltog troligtvis i den musikaliska granskningen. Kraus var hovkapellmästare vid Kungliga Operan, musiker och tonsättare och nära vän till Bellman. Epistlarna och sångerna anses vara skaldens huvudverk och räknas som något av det mest omistliga i Sveriges litterära/musikaliska kulturarv. 

För att kunna förstå Bellmans genialitet och genomslagskraft bör man se honom  i det sammanhang där han hade sina rötter. Sedd i ljuset av det genetiska arvet hade han ett påbrå med litterärt och musikaliskt begåvade förfäder som säkert spelade en viktig roll i hans konstnärliga utveckling. Undervisningen han fick som ung återkom han själv till i vuxen ålder, där han i tacksamhet framhäver sin lärares kvaliteter: " waldes till Informator Ett genie wid namn Clas Ludvig Ennes; hwilken genom mig befordrades hos Salig Kungen". Av Ennes fick Bellman också lära sig spela på cister, ett stränginstrument i lutafamiljen, som han med tiden blev mycket skicklig på att hantera. 


 M. P. Krafts cister
(”Bellmans lut
a”)
Ser man Bellman ur ett internationellt perspektiv måste man leta sig tillbaka till fransk medeltid och 1430-talets Paris för att kunna få en uppfattning om den litterära tradition han verkade i. Då föddes nämligen den franske poeten François Villon (ca 1431 - och försvann  1463), som vi idag betraktar som en av världslitteraturens mest geniale och märkligaste gestalter. I hans diktning får man möta prostituerade och sutenörer, tjuvar och mördare som levde sina liv i samhällets utkant på bordeller och ljusskygga tavernor.

 Går man sedan till tidigt svenskt 1600-tal hittar vi skalden Lars Wivallius (1605 - 1669) vars livshistoria i mångt och mycket påminner om Villons. De var båda kriminella, satt upprepade gånger i fängelse och dömdes till döden, straff som de lyckades undkomma med blotta förskräckelsen. De hade vassa och vågade diktarpennor som de brukade väl, inte minst då nöden var som störst. Likheterna är slående, men medan Wivallius slutade som auditör i Kungliga Hovregementet, en domarebefattning, förvisades Villon från Paris utan att lämna ett spår efter sig. Lasse Lucidor (1638 - 1674) var samtida med Wivallius, men inte alls kriminell. Trots detta hamnade han i fängelse för satirdikten Giljare Kval och höll på att mista huvudet, men vann en långdragen rättegångsprocess mot Conrad Gyllenstierna, en av Sveriges mäktigaste män.


François Villon

När frihetstidens Bellman kommer in i bilden är det en poet av delvis
annat slag vi får möta. Det är som om Villons sånger och ballader, Wivallius klagovisor, frihetssånger och naturlyrik och inte minst Lucidors dryckesvisor, satirer och psalmer föds på nytt i en och samma diktare. Men Bellman var inte bara en genial diktare, han var också en omvittnat skicklig musiker. Till sina visor använde han sig av musik av olika slag, som han sedan improviserade kring och gjorde till sin egen. I epistel N:o 12, Elegi över slagsmålet på Gröna Lund, har han t.ex. använt sig av musiken till Acis and Galathea, en pastoralopera av Händel. Också J.S. Bach tycks ha hört till hans favoritkompositörer och i epistel N:o 67, Till mutter på Tuppen, har han tydligt varit inspirerad av Brandenburgkonsert N:o 3 - Allegro. Dansvisor och folkvisor, opera och klassisk musik blev ett stilgrepp i hans visor, men troligen komponerade han också en hel del musik själv. 

Om en mästare ska koras inom den litterära visan faller  ljuset naturligtvis på Bellman, men han är samtidigt en länk bland många stora diktare i den litterära vistraditionen. I dag lever Fredman, Ulla Winblad, Eric Norström, Mollberg och Movitz förvillande nog som litterära  gestalter, men en gång levde de i sinnevärlden i Stockholms 1700-tal vid sidan av sin skapare poeten Bellman.

Bellman röker - Tobias Sergel

1771 utnämndes han till notarie i bondeståndet och 1775 gav Gustaf III honom i sin nåder 100 speciedaler i årligt underhåll. Ytterligare några år senare fick han   slutligen 1776 en tjänst som sekreterare i Kungliga Nummerlotteriet, en anställning som gav honom 1 000 daler silvermynt i årslön, en befattning som han behöll livet ut. Senare samma år utnämndes han till kunglig hovsekreterare. I sin karriär nådde han höjderna, men som konstnär brottades han med ständiga bekymmer. Hans fru Lovisa och de fyra barnen delade både hans sorger och framgångar och naturligtvis hans ekonomiska avgrund. Slutet på hans levnad var svår med tio veckor i slottshäktet, tuberkulos,skörbjugg och belånade instrument. Under sin tid tillhörde han den yppersta kultureliten i Stockholm, med nära vänner som Tobias Sergel, Elias Martin, Martin Kraus och Erik Palmstedt, bland många andra. Bellmantolkarna har genom tiderna  varit många, både i Sverige och utomlands och många generationer ännu ska sjunga hans sånger och epistlar. Kanske är just detta faktum ändå, att vi fortfarande sjunger hans visor, samtidigt det främsta erkännandet vi kan ge Bellman. 


1719 – 1776 var 1 riksdaler = 3 daler silvermynt = 9 daler kopparmynt.
1776 - 1 riksdaler = 6 daler silvermynt.
En tunna guld var 100 000 daler silvermynt.

Mynt 1590 - 1776
1 daler = 4 mark eller 32 öre

1 öre = 24 penningar